Loch Lomond - Den okända jätten

Av: Mattias Johannesson

Loch Lomond, Kapten Haddocks ökända nektar, har tills för några år sedan varit relativt okänd och ohipp i singelmaltkretsar. Sedan ägarbytet 2014 har fokus skiftat från produktion av bulkwhisky till en större satsning på singelmalter. Blandningarna och fatvalen verkar ha slipats till, prestigebuteljeringar får 46% och de uppmärksammas mer och mer även hos nördarna. Exponeringen mot vanligt folk har ökat markant i och med att de numera är stor sponsor av The Open i golf.

Själv överraskades jag av kvaliteten på deras sortiment på Stockholm Beer & Whisky för några år sedan, och efter att ha buteljerat 5 fat för Svenska Whiskyförbundets medlemmar 2018 hade jag tillräckligt bra kontakter för att bli insläppt på detta lite hemliga destilleri. Man ska kanske egentligen säga spritfabrik, för det är inga vitkalkade gamla stenfasader utan mest stora plåtskjul i anläggningen som slogs upp i mitten på 60-talet. Den byggdes ungefär samtidigt som Loch Lomond dök upp i Tintin, ingen verkar veta hur Hergé fick nys om denna kommande whisky.


Bilden ovan visar Loch Lomond distillery.
Här gäller reflexväst och låsta grindar.

Nåväl, destilleriet rymmer spännande saker och jag har länge varit sugen på att komma dit. Det var därför extra roligt att komma dit en vecka innan midsommar och mötas av Svenska Flaggan i topp. Jag fick en rejäl guidning av David Lind, regionansvarig för Europaförsäljningen.

Mer och mer hör man destillerier prata om vikten av jäst och långa jästider. Här är jästiderna upp emot 100 timmar, alltså drygt 4 dygn istället för minimala 2, och hela 21 jäskärl går det åt. Förutom vanliga jäststammar används en del vinjäst i produktionen, används bland annat i The Open-buteljeringen. För vinjästen behövs flera veckors jäsning vilket ger komplexa smaker. All malt kommer ifrån Skottland och har varierande rökighet.

De flesta känner kanske till att Loch Lomond är utrustat med spännande hybridpannor, med perforerade plåtar för ökad reflux i halsen. Dessa kan nördar länge och väl argumentera om de är Lomond-pannor eller inte. Enligt Lind är de inte det då de visserligen har raka halsar med perforerad kopparplattor för ökad reflux, men plåtarna är inte justerbara. Designen är utformad för att ge snabbt mognande maltwhisky och utvecklades på ägarnas tidigare destilleri Littlemill av Duncan Thomas. I alla fall ger de en möjlighet att koka väldigt stark whisky, för sin "high-cut" (Inchmurrin) går man på sprit vid runt 90% och av redan vid runt 80. Deras "low cut" börjar vid samma punkt men går ner till 55% för en kraftigare smak. De har förutom två hybridpar också ett par vanliga pannor, där spritpannan har bred rak hals precis som hybriderna, men utan några refluxplåtar. Mellan mäsktunnan och kopparpannorna gömmer sig även en Coffey still innanför två stålkolonner. Här produceras respektabla 5 millioner liter malt, varav ca 60% i "kaffepannan". Det som destilleras i den får inte säljas som skotsk maltwhisky, utan är det som hamnar i deras single grain även om den görs på malt.


På bilden ovan poserar jag
framför ett par av hybridpannorna.


Loch Lomonds mera
traditionella pannpar.

De gör faktiskt även konventionell grain i huset, i en modern kolonnpanna som matas med 90% vete. Mäsken till denna kokas i 65 grader i undertryck innan det blandas med malten och socker-konverteringen sker. Jag fick se kontrollrummet där en person via datorskärmar kan följa och kontrollera hela spritfabriken. För de två kolonnpannorna går det åt 20 stycken jästankar mellan 100 och 200 tusen liter, pannorna tuggar i sig 30 tusen liter mäsk per timme och ger ca 3000 liter sprit. Totalt kan runt 20 millioner liter grain produceras per år.

Vi gick förbi labbet som används för intern kvalitetskontroll. Här kontrolleras både kemiskt och sensoriskt. Jag fick nosa (jag körde tyvärr bil) igenom en räcka nyspritssampel av de olika stilarna. För sensorisk utvärdering var de alla spädda till 20% alkoholhalt. Det var häftiga skillnader mellan kolonn-grain och Coffey malt trots att de båda körs till en väldigt hög procent. Även de olika stilarna från hybrid och pot-stills, med och utan rök samplades av.

Loch Lomond har även ett eget tunnbinderi som reparerar och hanterar tunnorna. Efter två omgångar malt och en omgång grain hyvlas kollagret av och faten kolas om om faten verkar ok.

Bilden ovan visar när jag fick prova på att banka ner tunnbandet för hand för att täta till fatet. När locket väl var på plats användes en hydraulisk hoop driver för att verkligen täta till fatet.

Mycket av whiskyn palleteras, alltså lagras stående på högkant, och när jag var med och såg ett nykolat fat kontrolleras för läckor noterade jag hur de inte tyckte läckor i locket var så noga, det kommer ändå inte att vara nån vätska som läcker ut den vägen på ett stående fat. Kanske var det min undermåliga insats som tunnbandsnedslagare som var problemet?

Bild 01 - Under rechar roterar fatet samtidigt som en gaslåga brassar på till fatet självantänder och får brinna till en medium char.
Bild 02 - Enkla kryssrutor för att hålla reda på antalet fyllningar i fatet efter recharring.
Bild 03 - En tunna där kollagret borstats av, så kallad de-char.

Vi avslutade som sig bör i provningsrummet. Då jag körde bil var jag förutseende nog att ha med några tomma sampelflaskor som fylldes med de mest intressanta sorterna. Jag gillar verkligen både den lätta Coffey-malten (single grain) och rökbomben Inchmoan, som var sorter jag inte provat tidigare. Som kuriosa kan jag nämna att efterforskningar visar att den Loch Lomond som vi buteljerade åt SWF förra året var av Inchmurrintypen, det vill säga helt baserad på orökt malt körd enligt "high-cut". Av någon anledning valdes ändå Loch Lomond som varumärke på buteljeringen.


Några av flaskorna som provades.

Tack till Stellan Kramer som ordnade kontakterna och till David Lind för en trevlig guidning.

Hemsida Loch Lomond: https://www.lochlomondwhiskies.com/

© All text och samtliga bilder tillhör Mattias Johannesson, förutom logo/Loch Lomond.
Detta reportage publicerades 2019-08-17